Det är inte alls förvånande att ”FRA-shoppen” nu skall öppnas för säkerhets- och rikspolisen. Obehagligt som helsike, men en utveckling fullt i linje med vad vi kritiker sa skulle hända redan när lagen klubbades för fyra år sedan.
Då varnade vi för att allt tal om hur lagen skulle begränsas och hur det inte skulle påverka svenskar som pratade med varandra var rent nys. Det var skådebröd för att lugna kritikerna och ge de osäkra en flyktväg när de kunde peka på alla ”förbättringar”.
I realiteten har det visat sig att FRA sköter sin roll rätt uselt, i alla fall om tanken är att de verkligen skall följa de begränsingar som sattes upp. Kritik har kommit från många håll, men om något faktiskt gjorts är inte direkt solklart. Att man trots det vill utöka omfånget på lagens användningsområden visar bara att allt prat om begränsingar bara är just det… prat.
Det är svårt att tolka det på annat sätt än att planen är klar och att hur det verkligen fungerar med integritet och ständiga övertramp är starkt underordnat, eller till och med ointressant för vidare beslut.
Varför är man då så tondöva och ointresserade av hur saker faktiskt fungerar? Är det prestige? Är det önskan om att ha något att byta med när man pratar med utländska säkerhetstjänster? Eller är det till och med så att man känner behovet av att ha en så långtgående kontroll över sina medborgares liv?
Det sista låter som någon slags konspirationsteori, men ser man ut över omgivningen blir man lite rädd. Betrakta hur övervakning av den egna befolkningen hanteras runt om i Europa och det är lätt att konstatera att integritetskompassen verkar ha gått sönder och sänkts till havets botten ingjuten i en cementklump.
De officiella motiven är som vanligt människohandel, terrorism, knarksmuggling och annan gränsöverskridande grov brottslighet – ju grövre exempel desto bättre.
Diskussionen kring dessa låter dessutom hela tiden antyda att dessa är värre än någonsin, men är de verkligen det? Jag tvivlar.
FRA-lagen var det som fick mig att hoppa över till Piratpartiet. Det var också det som fick mig att bestämma mig för aldrig ens överväga att lägga en röst på något av de partier som ingår i alliansen. Inte så länge någon i den ledande klicken som nu styr sitter kvar, inte heller så länge de ryggradslösa idioter som rättar in sig i leden och agerar gummistämpel för ledarna sitter där som nyttiga idioter.
För någon som i grunden är liberal, så minner det hela för mycket om hur politbyrån fungerade i det gamla Sovjet, eller hur ledarskapet i det ”socialistiska” Kina fungerar fortfarande. Ett parlament som pratar skit och röstar som beordrat, medan det verkliga ledarskapet ägs av en liten klick vars beslut och handlingar inte är föremål för diskussion.
Det finns undantag. Mathias Sundin var ett sådant. Han tog i debatten effektivt kål på idén att det faktum att FRA inte lagrar innehållet i telefonsamtal, SMS, mail och dylikt skulle vara något skydd för den personliga integriteten. Han använde den gamla facebookappen ”Friends Wheel” som illustration av hur lätt det är att ta reda på saker som politisk hemvist, sexuell läggning och liknande saker staten inte har med att göra. Han refererade också till hur våra system och prylar innebär att man kan övervaka varje steg vi tar, varje kontakt vi tar och därmed hur transparenta vi blir. Hur det påverkar oss och får oss att begränsa oss själva.
Det är inte meningen att privatpersoner skall vara så transparenta. Det är den grundläggande visdom dagens politiker har alldeles för lätt att glömma. Siffrorna 272-43 är så deprimerande att man vill dra ett gammalt loppigt täcke över huvudet.
Om dessa glömska politiker verkligen vill skydda demokratin som de så ofta påstår, så är det dags att gnugga geniknölarna och börja minnas grunderna den står på.
