Behrang Miri på Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet i Stockholm tycker att Tintin inte är bra läsning för barn. De har nu plockas nu bort från barnbiblioteket med motivationen att deras budskap påverkar barnen…
Någon bannlysning av Remi Hergès Tintin-böcker är det inte fråga om säger Behrang Miri. Han vill i stället tala om en fördjupning där man lyfter fram vilka bilder som påverkar våra barn.
– Vi tar bort böckerna på ett ställe, men vill inte förbjuda dem. De finns på andra ställen i huset. Däremot vill vi få igång en debatt om alla de olika nidbilder som sprids om människor . Det kan handla om utlänningsfientligt, afrofobi eller homofobiskt innehåll. Det här tar ofta barn in helt okritiskt och därför behöver vi en levande debatt om de här frågorna.
Jag läste själv Tintin som barn och en hel del annat som stör dagens klåfingriga kulturpoliser. Min ”brottets bana” började redan när jag var fem, sex år och fortsatte sedan av bara farten ända upp i vuxen ålder. Inte en enda gång fick jag för mig att Tintin var en bra bild av verkligheten. Till och med för sexåringen var det så övertydligt att serierna var skrivna under en annan epok och jag tror inte att jag är så in i helvete smart att jag på något sätt är unik. Dessutom varvas karikatyrer och värme i Tintin, vilket gör hela resonemanget om rasism så förenklat att man kan spy. Det finns tidiga Tintin som präglas av trettiotalets unkenhet, men överlag får man vara försiktig.
Ett barn kan i och för sig behöva hjälp på traven så långt som att man pratar med det om hur folk såg på världen förr och nu. Mina barn förstår att många såg barnaga som något naturligt så sent som för fyrtio år sedan. De förstod det redan när de var i dagisåldern och kunde till och med förstå hur man resonerade, även om de omedelbart påpekade att det var fel. Mina barn visste också tidigt om att på fyrtiotalet, sextio år innan de var födda, gick folk man ur huse för att någon ”sett en neger”.
Nu när de är nio och snart elva, så kan de föra noggranna resonemang kring varför folk såg annorlunda på världen då jämfört med nu. De har funderingar på jämställdhet och genus, vad som är biologiskt och vad som är socialt. Detta helt enkelt för att vi vare sig skyddat dem från ”obehaglig” information, eller lämnat dem utan stöd i sina resonemang.
Inte helt oväntat så blev reaktionen stark.
Inte helt oväntat så backade Kulturhuset.
Men jag kan ändå inte riktigt släppa slutkommentaren i SvD-artikeln:
– All barnbokslitteratur borde ses över. Även vuxenlitteratur. Många människor från afrikanska länder bor här i dag, säger han.
För det är nu det blir vanskligt, det är här nutidens blindhet slår till och den är på många sätt lika farlig eller till och med farligare än gammal kolonialistisk skåpmat med alla dess fördomar.
Vad exakt blir bättre av att vi förtiger vår historia? Blir vi bättre människor? Kommer den försvinna?
Eller är det inte så att genom att förtiga och förtränga det som varit, så kommer vi förr eller senare göra samma misstag igen?
Är det inte så att genom att gömma smutsen, så kommer vi bara att framstå som än mer skenheliga och historielösa?
Som George Santayana uttryckte det: ”De som inte lär av historien är dömda att upprepa den.”
Läs också Joshens knivskarpa inlägg om historierevision!
